Ensam med mig, ångesten och kaoset.
Funderar på vart jag ska göra av mig själv nu när familjen ger sig av ett tag och jag för första gången på hur länge som helst ska få försöka ta hand om mig själv. Nu när jag är ensam med mig, ångesten och kaoset och ingen som kan hindra mig ifrån självskador och självmord. Samtidigt tänker jag att det kanske kan gå bra ändå eftersom att det var senast i höstas som jag försökte lämna livet samt lite mer än en månad sen som jag skadade mig själv.
Men det ligger en skräck över alltihop och jag vet inte hur man hanterar den. Jag vill inte behöva någon hos mig, inte visa att jag nog inte klarar av att vara ensam. Jag inser snabbt att det kommer bli svårt på alla sätt och vis och att jag kommer vilja ringa någon så fort de åkt för att paniken än en gång slagit rot i mig.
Men det ligger en skräck över alltihop och jag vet inte hur man hanterar den. Jag vill inte behöva någon hos mig, inte visa att jag nog inte klarar av att vara ensam. Jag inser snabbt att det kommer bli svårt på alla sätt och vis och att jag kommer vilja ringa någon så fort de åkt för att paniken än en gång slagit rot i mig.
Det finns de dagar som kommer bli bra under den här tiden med ensamheten, för då kommer jag inte vara ensam. Och Zelma har jag hos mig hela tiden.
Jag behöver planer, strategier och en ständig aktivitet.
Sitter jag still kommer jag bli helt knäpp för att min förmåga att sluta tänka och känna är noll.
Sitter jag still kommer jag bli helt knäpp för att min förmåga att sluta tänka och känna är noll.