Jag tänker inte, jag känner bara...
... Den där enorma tomheten och meningslösheten i allt.
Jag tänker mycket på sis och ep-anfallen nu, är ofta orolig.
O. har jag inte längre har någon koll på på varken det ena eller andra sättet.
T. vet jag inte riktigt vad jag ska säga till längre. Det är som om det inte spelade någon roll för han hör inte längre. Vet inte riktigt vart han är påväg nånstans och tydligen vet inte han det heller.
Jag saknar Joel, att vara hemma hos honom och hans familj.
Att kunna andas. Hans kramar och att få vara jag.
Vi hörs inte särskilt ofta och jag vet så väl varför. Men jag vet också att jag kan skriva närsomhelst jag vill och att han svarar så fort han kan. Jag vill bara inte störa eller vara till besvär...