Det är inte ditt fel att du inte vet
Vet du vad jag har fått för insikt i livet?
Det är meningslöst. Det gör ont. Bara ont.
... jag orkar inte mer. Vill inte mer. Eller jo, jag vill mer, fortsätta, ha det såhär.
Men jag orkar inte för allt gör så ont nu och jag är påväg så långt bort. Längre bort än du tror.
Men jag orkar inte för allt gör så ont nu och jag är påväg så långt bort. Längre bort än du tror.
Har du inte märkt det? Min irrititation? Min kyla och spydighet? Taggighet? Jag är så jälva ledsen men du är för upptagen med ditt liv för att se det. Och det är okej, jag förstår det. Jag förstår det.
Jag ska fortsätta skratta på kommando, ett tag till. Och medan tiden går kommer kramarna tyna bort och orden ta slut. Energin kommer dö ut. Därför att att jag är för deprimerad för dig. För deprimerad för någon och du vet om det. Du vet ju så väl om det.
"Vet du varför jag är så jävla ledsen? Jag saknar något.
Jag saknar något som alla andra haft men som jag aldrig haft
som de inte är beroende av längre som jag fortfarande, 20 år senare, är beroende av.
Vet du vad du vad mitt problem är
Jag kan aldrig be om det jag egentligen behöver.
Jag kommer aldrig kunna be om vad jag egentligen behöver.
Jag kommer aldrig att kunna få det."
Det är inte ditt fel att du inte vet mer. Jag säger ju inget.
Därför att så fort du är i närheten skiner jag upp, som på kommando. Ja, på kommando.
Jag kan bara inte med att tala om att jag från och med gårdagens möte (10/9) grät hela dagen. Att jag gråtit sen igår. Att jag fortfarande gråter, när ingen ser. Jag kan inte med att berätta om alla de andra timmarna då jag sitter och gråter medans du ändå försöker leva ditt liv. Jag kan inte med att berätta om hur jag kämpar med impulserna att skära upp handlederna, skapa nya sår över armarna, skapa en stor reva över halsen.
Det går inte. Jag vill inte att du ska veta. Jag vill att du ska tro att jag är glad och mår bra så att du orkar stanna hos mig så som vi är nu. Jag vill bara att allt fortsätter vara bra... bara så bra att du tror på att det är sant. Nej, jag tor inte på dina ord om att du skulle stanna kvar. Jag gör inte det. Det finns ju en anledning till att du inte vet något.
Det går inte. Jag vill inte att du ska veta. Jag vill att du ska tro att jag är glad och mår bra så att du orkar stanna hos mig så som vi är nu. Jag vill bara att allt fortsätter vara bra... bara så bra att du tror på att det är sant. Nej, jag tor inte på dina ord om att du skulle stanna kvar. Jag gör inte det. Det finns ju en anledning till att du inte vet något.
Därför tyckte jag på många sätt bra om relationen till O.. Jag behövde aldrig oroa mig; varken för att han försvann eller blev särskilt påverkad av mina handlingar somså. Att säga att han skulle ha varit helt opåverkad skulle vara lögn, det vet jag med. Men ändå långt ifrån så påverkad som du skulle bli om jag var så öppen mot dig.
"Krama mig så det känns, så att lungorna tar stryk.
Krama mig hårt, så att jag vet att du menar något med det.
Annars vill jag inte ha dina armar kring mig.
För jag är så jävla trött på de där halv-hjärtade försöken.
Lyft upp mig, om det ska vara något. Lyft upp mig. Håll om mig.
Nej fresten, gör inte det. Det tjänar ju ingenting till.
Ingenting är ju nog.
Tillräckligt."