onlyachild.blogg.se

"Om jag skulle skriva, vad skulle jag skriva då?"

  ”Jag vet inte riktigt.. att vår relation - oavsett hur den har sett ut genom åren - betytt lika mycket för mig som den har för honom även om vi känt olika saker för varandra under perioder. Att det har varit lika viktigt för mig.
   Att jag blev lika skräckslagen som han själv den där natten mellan den 2:a och 3:e april (2015). Att han skrämde mig lika mycket som jag skrämde honom. Att jag fortfarande är skräckslagen, att den bilden svetsat sig fast på näthinnan och påminner om så mycket mer liknande skit jag redan upplevt.
Att det blev omöjligt att vara nära honom, älska honom, sakna honom och känna någon som helst tillit och trygghet till honom när den föreställningen krupit mig under huden och lagt sig där.
   Men jag vill också skriva att jag börjar minnas nu. Minnas de där bra stunderna också och inte bara bråken, skriken, illvilligheten och oförståelsen. Minnas det som jag långt efter den påsknatten inte kunnat. Som jag så intensivt förträngde. Nu minns jag skratten, de gemensamma baden, bakandet, matlagningen, promenaderna, nätterna, den gemensamma bokläsningen och kramarna. De trygghets-ingivande kyssarna i min panna. Jag minns faktiskt det.
   Jag vill skriva att jag är vansinnigt arg på honom. Förbannad för att han hela tiden ljugit om narkotikabruket. Skriva att jag också är sårad, ledsen, förolämpad, nertryckt. Ja, kränkt av hans beteende. Att han skrämdes när han höjde händerna, viftade och smällde till mig här och var när han var arg, skämtsam eller ironisk. När han smällde våldsamt i olika möbler såsom stolar och skåp. Det gjorde och gör fortfarande ont i mig att han inte förstod eller förstår allvaret i min upplevelse. Allvaret som menade på att bara det där skadade mig än mer.

   Men jag vill också skriva att jag skäms och är väldigt ledsen. Att jag inte heller betedde mig rättvist eller korrekt. Att jag inte skulle ha skrikit åt honom, blivit arg för ingenting eller tagit kontakt med honom för att sen bryta den igen. Förvirra honom. Tala om att jag älskar honom i ena stunden och sedan att jag hatar honom i nästkommande stund. Även om det stämmer, stämde, helt och hållet. Jag ville lämna honom och samtidigt stanna kvar. Jag ville krama och slå honom på samma gång. Jag ville verkligen det och vill fortfarande det.
   Inte alltid. Men väldigt, väldigt ofta.
För mig med den här ständiga kluvenheten, med alla dessa ständiga motpoler, är det förståeligt och självklart att det är jävligt jobbigt att leva med. Men det är det också för de som är runt omkring mig och jag medger att alltför många gånger glömmer jag bort det. Glömmer att ni får lida för att jag lider.


   Jag vill inte ha något sånt där kärleksförhållande idag. Inte med någon. Bara tanken är omöjlig och gör ont. Skrämmer och bränner. Jag vill vara ifred och intalar mig ständigt att jag inte vill vara i någons famn, ha någons medlidande, tröst, kramar, välvilliga ord. Jag vill bara få ha rätten till att känna som jag gör.
Nej, jag vill inte bli frisk längre för det kan jag inte. Men jag kan inte heller bli mycket sjukare än jag redan är, egentligen. Mitt mål är att vara självskadefri och det har jag varit sen den aprilkvällen. Det var senaste gången, om jag minns rätt. Jag blir både glad och ledsen när jag tänker på att jag faktiskt lyckats med det. Glad för att jag lyckats med något och ledsen för att det är en impuls jag måste kämpa varje dag med och för att livet oavsett vad jag gör skrattar åt mig.”

 

   Jag undrar vad du skulle ha svarat på alla dessa ord om vi varit i en annan tid. Om det hade varit när vi fortfarande var dedär två svartklädda emo:sarna som gick i 8:an och jag balanserade på olika saker medans du höll mig i handen för att jag inte skulle ramla och samtidigt rökte en av dina många camel-cigg. Vad hade du svarat då?Vilka sanningar hade du levererat mig? Jag tyckte om dina utförliga svar. Att lyssna på din röst när du filosoferade. Det fanns en sån naturlighet i det - trots de andra som beskrev det som någon form av klassisk galenskap.
   Ibland funderar jag på hur det skulle vara att träffa dig igen. Tanken skrämmer. Men nyfikenheten kittlar. Jag vill fortfarande inte ses. Osäker på dina handlingar. Eller är jag osäker på mina egna? God knows. Jag har inte koll. Men du som känner mig så bra förstår säkert min ständiga förvirring.

   Jag undrar; hatar du mig nu? Jag vill det. För din skull vill jag det. Det är så mycket lättare att vara arg och hatisk än upplöst i sorg. Jag kan ta det. Men jag kan inte med att se dina tårar och dina nyligen uppkarvade armar. Jag kan inte det. Det gör så ont i mig att veta vad jag behövt göra mot dig för att kunna rädda mig själv, - (då jag fortfarande trodde på livet. Det gör jag återigen inte idag. Tyvärr. Jag föll, så ovanligt hårt, igen. Känslomässigt verkar jag ha dött då jag har svårt att känna någonting som skulle tyda på t.ex. ånger.) Enda skälet till att jag önskar att du glömmer mig och våra år ihop är för att skona dig. Hur fin, trasig och kaosartad den tiden än var. Du får aldrig glömma att tiden betytt lika mycket för mig som för dig. Aldrig. Ofta önskar jag att jag själv kunde glömma också. Men nej, det är värt att minnas den tiden där du och så många andra människor ingick.
   Jag tänker på dig. - Minns din hud. Jag saknar dig. - Dina brutala ord. Jag älskar dig. - På ett eller annat sätt gör jag det. Även om det kanske inte är på ett sådant sätt du önskat.
Jag vill och har alltid velat dig mer än väl och önskar dig all lycka i livet. Jag önskar dig en ny kärlek (Nej, jag vill inte veta vem, om, hur, varför, när eller annat. Det skulle göra ont trots min glädje för dig då). Jag önskar dig också att finna livets lycka och meningsfullhet.

Och jag ber dig; Läs böckerna jag läste. Få grep om min värld genom andras ord. Låt det bli begripligt.
Jag ber dig; Lev som jag aldrig gjort. Minns mina leenden och mina tårar.
För det var jag.

Kramar