Inte trodde du det? Nej, jag tänkte väl det.
Jag finner det lite lustigt att jag inte sett dig än, eftersom att jag numer vandrar på de gator jag vet att du skulle kunna gå på. Inte för att jag vill träffa dig - Nej, verkligen inte. Utan för att jag vill kunna våga gå vart jag vill utan att vara orolig för att möta just dig. Nån dag gör jag ju tillsist det, för så stor är inte stan.
Jag vill inte känna att jag behöver ta omvägar för att ta mig dit jag ska bara för att slippa träffa på dig. Jag vill kunna vandra fritt ändå. Så då utsätter jag mig hellre för det för att bli av med den oron jag hittills burit på. Därför att inte fan orkar jag leka katt-och-råtta längre. Jag är för trött för den skiten.
För inte tror du väl att jag varit så nära dig som på bara tio meters avstånd, flera gånger om utan att du vetat om det? Det är väl inte möjligt? Känns inte det lite skummt? Just det där att du inte sett mig en enda gång på flera månader, eller ens vetat om hur nära jag faktiskt varit dig? Känns inte det lite skrämmande i sig? Att jag rör mig kring dig likt ett spöke? Det hade jag tyckt, om det varit tvärtom. Fast tillskillnad från dig så har jag andra avsikter än vad dina skulla ha varit i det fallet.
Jag har inte sett dig sen i Juli.. eller var det i Augusti? Jag minns inte. Det var på parkeringen vid Willys iallafall. Du cyklade iväg efter att ha handlat. Du såg inte mig. Jag är rätt glad för det. Men synen av att din rygg var magrare än tidigare gjorde mig sorgsen. Vad fan äter du inte för? Dumme fan.
Senast vi faktiskt sågs var nån gång i slutet av maj tror jag. Kanske i början av Juni. Mina sista minnen; ett när du ville fika och försöka prata om oss men att jag inte klarade av att vara i närheten av dig. Och ett annat när träningsdansen inför balen var över och du satt och väntade på mig där jag kliver på bussen för att komma hem. Det slutade med att jag skrek åt dig att hålla käften och drog. Jag ville inte lyssna mer på dig för du ville inte lyssna på mig.
Allt det här är ca 4 månader sen nu. Det känns bra.
Just det känns bra; Det att du inte kan nå mig längre.
Senast vi faktiskt sågs var nån gång i slutet av maj tror jag. Kanske i början av Juni. Mina sista minnen; ett när du ville fika och försöka prata om oss men att jag inte klarade av att vara i närheten av dig. Och ett annat när träningsdansen inför balen var över och du satt och väntade på mig där jag kliver på bussen för att komma hem. Det slutade med att jag skrek åt dig att hålla käften och drog. Jag ville inte lyssna mer på dig för du ville inte lyssna på mig.
Allt det här är ca 4 månader sen nu. Det känns bra.
Just det känns bra; Det att du inte kan nå mig längre.