Det knakar i grunden
"Du kommer försvinna. Precis som alla andra.
Du undrar varför jag är sur. Men faktum är att jag är inte sur; jag är ledsen. Ledsen för att du gör såhär.
Du undrar varför jag är sur. Men faktum är att jag är inte sur; jag är ledsen. Ledsen för att du gör såhär.
Ja, du tycker att jag ska lära känna nya människor, bara för att jag ska ha någon att umgås med när du försvunnit. Men nej tack. Fuck you. Det var du som sa att du tror på den här relationen och att du vill bevara den. Fuck you. Det var du som sa att du hoppades på en livslång relation. Och det var bara en månad sen. Så låter det inte idag. Därför att du kommer sluta komma hit tillsist. Besöka mig allt mer sällan. Försvinna. Inte höras av.
Jag vet inte riktigt hur jag ska se på det här längre. Jag vet mycket väl att du inte är min. Inte på något vis. Men när du plötsligt börjar bete dig konstigt i alla möjliga sammanhang och säger att du tillsist kommer försvinna, då gör det ont. Det känns som en örfil. Du ljög.
Fortsätter det såhär kommer jag säga stopp. Att jag inte vill mer. Därför att tillsist kommer du bara att komma förbi när du känner för att ha kul. Aldrig annars. Och jag vill inte ha det så. Då kan det kvitta.
Jag vet att det är mycket som händer i ditt liv just nu och att det lär vara så framöver. Men håll inte på såhär. Jag orkar inte det. Säg inte att du finns där när du inte gör det. Säg inte att du tror på våran relation när du ändå påstår att du kommer försvinna. Gör inte så mot mig.
Jag vet för i helvete att jag är energikrävande. Att min deppression lyser igenom alltihop. Och som jag har försökt, försökt vara glad såfort du finns i närheten bara för att du ska orka stanna kvar. Som jag har försökt vara dig till lags. Men istället har jag tydligen lyckats fått dig att tro att allt har börjat bli så jävla mycket bättre.
Jag tror inte jag vill inte ses på ett par veckor. Jag vet att du ändå inte orkar det.
Men jag vet inte vad jag vill än.."
Men jag vet inte vad jag vill än.."