Orkeslös och väntande...
"Så jävla plågad och samtidigt så orkeslös.
Jag orkar inte oroa mig för det där längre.
Att ses, även om jag varken vill, orkar eller kan.
Orkar inte tänka på vad som kan hända och inte.
Orkar inte tänka utifrån alla de miljontals perspektiv som finns heller...
Sitter bara och väntar.
Väntar på att vad som helst ska ske så att jag blir kvitt det.
Får det ur världen. Oavsett vad det innebär.
Sjukhus, polis, våld, jakt, en lugn konservation, tystnad, ingenting.
Vadsomhelst.
Tysta tårar rinner ner för bleka kinder
och jag önskar bara att jag fick vara ifred."