onlyachild.blogg.se

 

  Efter en hel vecka med min vän saknar jag honom nu när han åkt. Faktiskt.
Hans blotta närvaro gör att det känns möjligt att leva med min trasighet. Lugnet som innefinner sig; tryggheten som jag annars alltid så krampaktigt jagar efter finns och är där för att stanna, tror jag. Det känns så.

  Mitt fokus ligger i det jag gör och de tusen tankarna kan bara få vara kaos utan att de stör mig. För första gången på evigheter kan jag tryggt och fokuserat sätta mig ner och läsa en bok och kunna reflektera över vad det är jag läser, utan att tappa bort mig, utan att drabbas av paranoia.

Under natten när jag inte kan sova ligger jag och lyssnar på hans djupa andetag som dras från läpparna ner i bröstkorgen. Det är tryggt och hans hud värmer trots att jag inte vidrör honom. Efter vad som känns som en stund, somnar jag tryggt. Utan mardrömmar, utan ytterligare fem nya uppvaknanden mitt i natten.

 Jag får sova. 

  Hos honom får jag vara jag. Där är jag inte sjuk. Inte jobbig, krävande, dum, ansträngande, konstig, onaturlig. Inget psyko som behöver tas in för akut vård. Jag bara är och får vara jag oavsett vad det innebär.

Andetagen känns lättare och världen blir tydligare. Han tvingar mig inte till att äta, sova, anstränga mig, etc. utan låter mig vara och frågar om jag vill/kan tänka mig att göra vad-det-nu-än-kan-vara-för-basic-need-stuff.

  Jag kan fråga vad som helst, när som helst, utan att det är konstigt; och han svarar utan att förlöjliga eller dömma mig. Vi kan sitta och prata om vad som helst och helt plötsligt vågar jag ställa den där frågan om något helt annat som inte har att göra med det vi egentligen pratade om från första början. Han tar sig alltid tid till att förklara för mig så att jag förstår utan att sucka över mina när-, hur- och varför-frågor. Det känns bra. Bra att kunna nå fram till någon och att kunna få en respons på det jag säger, som jag dessutom kan förstå.
    Det blir begripligt. 

  När han pratar så vill jag bara höra mer. Lära mig mer och förstå mer. Det blir intressant och min nyfikenhet tar vid. Oavsett om han pratar om bilar, spel, filmer, musik, tatueringar, människor, filosofiska eller existensiella frågor... Oavsett om det är saker vi har gemensamt eller inte; jag vill lyssna. Visst, jag tappar bort mig bland vimlet av ord, blir ofokuserad på grund av alla andra intryck från omvärlden och de alltid lika skarpa känslorna som ständigt fyller mig... Men då är det bara att fråga, be honom repitera det där sista orden jag inte hörde och så är jag tillbaka i fokus igen utan att bli så skamfylld att det hettar om kinderna, sådär som det annars alltid gör. 

  Däremot vågar jag inte be om att få sitta i hans famn än, när jag behöver det. Rädd för att han ska tolka det fel även om risken logiskt sett är minimal, vad jag vet. Rädd för att det skulle bli känslomässigt fel för honom. Det vill jag inte. Men med tiden löser väl sig det där frågetecknet också. 

Nej. Det finns ingen jävla kärleks-skit i det här. Det är slut på sån skit. I det här ligger inte mer än en djup tacksamhet över dennna individ och dennes existens. Bara över en ytterst vänskaplig, i högsta grad äkta relation.  Så skrattfylld att världen från stund till stund blir vacker trots sin gråhet.