Jag väljer att försvinna en stund
Förlåt..
Jag tror inte jag kommer höra av mig på ett tag.. ett par dagar, en vecka bara.
(Förutom söndagskvällarna med T. Jag måste ha kvar dem. Måste ha kvar dansen.)
(Förutom söndagskvällarna med T. Jag måste ha kvar dem. Måste ha kvar dansen.)
Att vara instängd, innesluten, bortkopplad... Att vara ensam; jag vill vara det nu. Eller nej, det vill jag inte. Men jag vet inte vad annars jag ska göra för jag orkar inte. Därför att jag är så oändligt trött. Så otroligt jävla ledsen och jag kan inte tala om varför. Det finns inte ord nog att uttrycka den sorgen, ilskan, skammen, tomheten. Sorgen.
Jag vet inte vart jag är påväg längre eller vart jag ska göra av mig själv för det finns ingenstans att ta vägen.
Alla sträcker ut sina armar och säger "Kom till mig" men det går inte. Jag kan inte vara jag inför er. Det går inte. Det skulle bli så fel då. Jag skulle tycka så mycket mer synd om er då för att jag vet vad jag skulle utsätta er, mina kära, för.
Alla sträcker ut sina armar och säger "Kom till mig" men det går inte. Jag kan inte vara jag inför er. Det går inte. Det skulle bli så fel då. Jag skulle tycka så mycket mer synd om er då för att jag vet vad jag skulle utsätta er, mina kära, för.
D. frågade vad jag ska göra i väntan på att livet blir enklare.
Och jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra under tiden, jag vet inte vad jag vill göra sen, jag vet inte.
Vet inte. Vet inte. Vet inte. Jag vet inte vad jag vill göra med resten av mitt liv om jag ska fortsätta det.
Jag har ingen jävla aning och bara det är en sorg i sig. Men vad ska man göra med det man inte vill ha? Det man en gång ville ha men inte längre orkar eller vill kämpa för. Jag har inga mål.
"Det tar tid", säger en del. Jag har inte tid. Men det spelar ingen roll nu när jag vet att jag är dömd till de här känslorna, till den här ångesten, livet ut. Jag kommer aldrig att bli av med det och man kan tycka att vid det här laget borde jag kanske ha accepterat det faktumet men det går inte. Jag vill inte. Därför att ska jag leva ska jag leva med ett leende. Inte med dessa ständiga ostoppbara tårar. Inte med denna ständiga ovilja inför livet. Ska jag leva ska jag vilja leva. Ha känslan av att faktiskt vilja leva. Men det har varit borta i så många år, ja så länge jag kan minnas egentligen.
Nej, jag kan inte påverka mina känslor. De är så mycket snabbare än jag och jag hänger med i de svängarna lika lite som någon annan. Och känslan av livslust, livsglädje, tacksamhet inför livet; det är ingenting du trollar fram ur en hatt. Ingenting du bara "skapar" för att det "är möjligt bara sådär". Faktum är att jag vet inte hur det skulle gå till. Alls.
Jag lovar att försöka svara när ni ringer, om ni ringer, skulle behöva ringa. Inte för att höra om hur jag mår eller något som har med mig att göra i regel. Utan om er själva, för att ni behöver något jag ska försöka ge. Stöd, hjälp, råd eller bara någon att prata med. Och även om jag långt ifrån är tillräcklig vill jag försöka finnas där vid akuta lägen ändå. Eftersom att alla andras smärta och ångest är lättare att hantera än min egen.
Jag klandrar er inte för att ni inte skulle förstå vad det är för fel med mig eller varför jag är sån här. Jag skrattar ju i närheten av er hela tiden och verkar allt annat än deprimerad och ångestfylld. Eftersom att jag dansar, fortsätter gå i skolan och umgås med folk "utan problem". så vem skulle ana att något var fel, inte stod rätt till med mig? Ingen. Och det är okej. Jag vill ju inte att någon ska se. Veta om. Känna till Detdär.
Nej, det är ingen som gjort eller sagt något. Det är bara jag som inte är okej.
Om isolation(i detta fall syftat till att ingen vet hur du faktiskt mår) under en längre tid, ökar suicid-risken betydligt, eftersom känslan av ensamhet blir mycket mer brutal då det inte finns någon som "faktiskt vet".