Våga inte kräva min livstid om du inte kan skänka den en mening.
 "Give me a reason, a reason to breath. Your fucking bastard."
 
 

  Rör mig inte. Jag borde säga det till dig, men jag säger det till hela livet. 
Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Fasaden är rämnad. Fallen. Nere. Borta. 
Jag är fobisk inför livet. Ingenting av det bra, goda, fina, vackra hjälper. 
  Ingenting, ingen relation, inget intresse, inget får mig att vilja leva. 
Det får mig att orka leva, lite till, tidsmässigt. Men det är skillnad.
Det räcker inte. Ingenting räcker. Är tillräckligt.

  Ge mig en anledning, en anledning att leva. 
Jag kräver inte mer av dig än du av mig nu. 
Du kräver att jag ska leva, på vilka grunder har du rätt till det? 
Och i respons kräver jag av dig en anledning att leva. 
  En anledning att fortsätta leva. En mening.
 
 
Ge mig något att leva för. Något att brinna för. Något. Något. Något.
Ge mig något som väger mer.
Får mig att känna mer än förakt och illusion inför livet de kristna kallar Guds gåva. 
  Jag väntar på att du ska ge mig en mening, väntar på att kunna skapa en anledning, att finna en anledning. Mening. Väntar, letar och försöker skapa på samma gång. Everything to please you.
 
 
 
Krampaktigt håller jag fast vid det som berörde, framkallade leendet senast. Just det... Joels famn. 
Krampaktigt behålla minnet av känslan när jag sitter och läser ute i en av fotöljerna på hans gård, på altanen.
Hur lugnet blev verklighet. Hur taggtråden kring lungor, hjärta och hals löstes upp, försvann. Virades bort. 
 

   Det gör ont. Och jag mår så illa nu.

Texterna och Tankarna | |
Upp