Orkar inte.
Ja, det är det enda jag tänker just nu.
Det enda som snurrar runt i skallen och det enda som känns i hela kroppen.
"Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte.
Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte. Orkar inte."
Nej: Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag står inte ut.
Står varken ut med att det är så här, att jag är sån här eller att jag känner så här.
Som handlingsförlamad i både kropp och själ är det fan inte lätt, inte lätt att andas och bete sig sådär, sådär som man bör, ska, borde. Däremot så är jag hellre sån här: Mentalt okontaktbar och innesluten i mig själv istället för att bryta ut i det där raseriet som fullkomligt exploderar ända in från benmärgen och ut i fingerspetsarna.
Att hålla tillbaka långvariga impulser, sådana där som innebär att du skulle kunna bryta nacken av någon bara för att den ska sluta, hålla käften eller bara försvinna för att jag inte är nåbar här och nu eller då.
"När du har tryckt på avtryckaren är det omöjligt att ta tilbaka det skottet.
Det enda du kan göra är att ladda med ett nytt skott och bestämma dig för hurvida du ska skjuta det eller inte och isåfall dessutom; På vad, den här gången? Kanske senare istället.
Samtidigt så är det tydligen väldigt svårt att låta bli att lägga fingret på den där sabla avtryckaren;
Den där som fortsätter skjuta och trigga redan öppna sår i sjäen och psyket. Varför?
Uppenbarligen är det antingen jävligt kul, eller så är det också,ytterligare en sådan där impuls som är svår att avstå ifrån."
Uppenbarligen är det antingen jävligt kul, eller så är det också,ytterligare en sådan där impuls som är svår att avstå ifrån."