onlyachild.blogg.se

Dagen har varit lång. Jag har träffat Oliver och det har bara varit bra. Det senaste har läget mellan oss blivit än mer stabilt och kärleksfullt. Sådär som det egentligen ska vara men som det allt för sällan är, vanligtvis. Men det kanske börjar släppa nu... nu när jag känner att jag långsamt kan börja bosätta mig i hans famn. Tryggeheten viskar i mitt öra och värmen vaggar in mig i en sömn fylld med alla livets drömmar.

Jag vet inte om jag är den av oss som mest ser fram emot hans flytt (som förhoppningsvis blir av inom några månader). Tanken på att äntligen få bo ihop, sova tryggt i samma säng varje natt och varje morgon få vakna upp för att se det där vackra ansiktet spricka upp i ett sömnigt leende...  Ja, känslan är härlig, ny och spännande.

Dock får vi prova under en tid och se hur det går, om vi får ihop vardagen på ett bra sätt etc. och går det bra så kan jag kanske flytta in permanent med Zelma.  Kanske kan vi skaffa oss en liten, fluffig kattunge också (svart-vit eller grå) som Zelma kan sällskapa med, hon älskar ju katter. Om Oliver går med på det så skulle jag vilja döpa kattungen till Zeldox isåfall. (Hoppas hoppas hoppas!) 

Om allt för en gångs skull kan gå åt det där bra hållet där vardagen blir funktionell och hållbar, då kanske jag kan överväga det där med att faktiskt leva ändå. Kanske kan det kännas okej att leva lite längre än bara för en liten stund... Kanske, kanske, kanske.. Det är bara en tanke, en förhoppning.. Men ändå.

Den får det att rysa av ett välbehag i kroppen som känns mer än bara läskigt, men bra. 

 

För övrigt har jag varit på möte hos D. (La psykolog). Idag pratade vi om drömmar och saker som jag skulle vilja göra om jag nu ska fortsätta leva. Saker som jag kan plocka fram och tänka på när jag vill som allra intensivast vill dö. Så, om jag nu skulle vilja leva. Vilket är ett kanske. Ett tvivelaktigt, trevande, kanske. Det finns så mycket då... Hjälp. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja så mycket som jag faktiskt vill.
Resor till Bahamas, Bali, Italien - Altamora (och lära mig italienska), Wyoming, Irland.
Aktiviteter som bungyjumping, surfing, snowboarding...
Prova på att jobba med mer än människor; Kläddessigner för klänningar, möbeldesigner, inredare av bostäder, rum, husvisningar, fotografi... 

Och listan fortsätter med säkerhet, med en jävla massa mer. 

 

På eftermiddagen när jag kom hem efter mötet med D. däremot... Det var inte kul.

Att skrika, vråla och gråta konstant i minst en timme är varken kul eller hälsosamt på något plan. 

Att ens föräldrar dessuom efter allt jäkelskap fortsätter genom att se på en som om man vore världens störtsa missfoster bara för att man faktiskt gör ALLT för att inte bli rentav våldsam, det gör inte situationen bättre, alls. Men nej, jag kan inte begära att de ska förstå det där. Eller mig och min upplevelse av världen genom mina ögon med en känsla så intensiv att den går att ta på. 

Nej, jag kan nog inte begära det.

Ingenting förutom att få vara ifred, vilket också är det enda jag bett om.