En sån där halvkass vecka;
Rabblar helgen och diverse dagar lite kort, har ju inte skrivit på flera dagar nu:
Fredag; Hemma med magont och huvudvärk.
Lördag; Gäster. Farbror fyllde år och vi firade alltså honom.
Söndag; En ganska seg och orolig dag, men på kvällen blev det bugg! Lika skoj som alltid och för första gången på flera dygn var jag genuint glad. Vi fick dansa i ett högre tempo och hade genomgångar av både nytt och gamalt. Wonderful <3 Snart ska vi filma det nya vi lärt samt höja tempot.
Måndag; Skola. Kaos, kaos, kaos, - konlikt och jobbigheter mellan mig och Oliver. Men det är lugnare nu även om vi båda förtfarande är oroliga och lär få vara i minst en vecka till. Dagen avslutades med utvecklingsamtal där lärare och mor min deltog: Trots diverse restuppgifter och prov ser det rätt ljust ut och man anser att jag har utvecklats under mina tre gymnasieår. (Blev dock jävligt arg på mor min när hon började prata om att jag "börjat komma ur min svacka". Vad fan vet hon om det?! Jävla kärring. Blir så arg för att hon tror sig veta allt och blablablablabla. Gah!!! :@ :@ :@ :@ )
Idag (Tisdag 24/3); stannar hemma ifrån skolan för att orka gå på DBT idag. Min hemläxa för den här veckan har varit valfri mindfulness-övning vilket jag har använt mig av vid några tillfällen. Vissa gånger har varit lättare än andra och då varit mer givande. Jag tror det är ett steg påväg i rätt riktning.
Mamma förstår inte mitt behov av att få vara hemma. All den där förståelsen och öppenheten överhuvudtaget har börjat ge sig av igen nu efter nästan exakt 3 månader.
Det stör mig att jag "gör fel" när jag t.ex. fräser ifrån ibland för att jag tröttnat/tycker annorlunda, då jag egentligen faktiskt inte har gjort något fel utan bara uttryckt min åsikt som jag sedan måste be om ursäkt för att ha uttalat. Det gör ont och är jobbigt för att allt krockar med DBT:n.
DBT - "Stå upp för din åsikt, våga säga ifrån med den styrka som situationen kräver".
Hemma - "Sådär får du inte uppföra dig. Be om ursäkt!"
Det blir så kämpigt. Vilket jag egentligen borde tala om för henne med jag vågar faktiskt innte det, rädd för att allt bara sk bli värre och jobbigare oss emellan. I början av de här 3 månaderna kändes det nästan bra och känslan/behovet av att sticka hemifrån minskade allteftersom.
Nu vänder det tillbaka igen.
(Från lördagen)
Övrigt: Zelma (min hund) har blivit extra, nästan överdrivet social det senaste. Funderar på varför... Nej, det är inget fel med detta eller så, det är bara inte riktigt likt henne då hon gärna håller sig på sin kant av och till. Nu sitter hon i mitt knä så ofta hon bara kan! :o (och jycken väger dessutom närmare 50-60 kilo) Wellwell, antar bara att hon säker extra mycket närhet. Mitt lilla hjärta <3
