Den där.. tanken, på att det kanske inte förblir såhär. Sådär.
Plötsligt får jag lust att gråta. Inte för att jag vet varför egentligen. Kanske för att vi pratar om buggen och för att det låter som om han inte vill fortsätta efter att fortsättningskursen är över.
Tanken gör mig ledsen och frustrerad, förvirrad. Både för att jag verkligen börjat gå in för dansandet och för att jag har en sån underbar kavaljer till vän. Att inte fortsätta skulle vara som att rycka den där lilla livslusten ur mig. Samtidigt så känns det fel att känna så och be om det; att det ska fortsätta såhär. Det gäller ju inte bara mig, vad jag vill o.s.v. Och han gör rätt i att säga "Vi får se hur det blir sen." Ingen av oss vet ju riktigt vart vi befinner oss om några månader med tanke på allt som händer det här året.
Men jag vill.. För första gången på flera år vill jag verkligen göra något som skapar mening i tillvaron.
Göra någonting som känns.
Denna tanken leder vidare till att allt tillsist kommer förändras, ta slut, försvinna, börja om, börja med något nytt på något nytt sätt, återkomma senare, och så vidare. Alla kommer försvinna längre bort, vissa bara lite grann, andra antagligen helt och hållet. Medans jag själv sitter kvar i den här jävla hålan bara för att jag blivit helt okapabel till att ta mig någon annanstans.
Jag dras till minnet av hur alla kompisar i sjunde klass sökte sig utåt till nya kretsar medans jag stod kvar med den bekanta känslan av övergivenhet dunkandes i hela kroppen. Det var jobbigt att inte veta vart man skulle ta vägen. Inte för att det var första gången som man inte visste vem man kunde eller rentav "fick" jobba ihop med på lektionen, gå till lunchen med, spendera rasten med eller hänga med på idrottslektionen. Jag kände ju heller ingen. Det gjorde ont. Ingen ville, kunde eller försökte ta mig med sig. Själv var jag givetvis bara passiv, som alltid, som nu också.
Först ca ett halvår senare träffade jag Vänersborgarna, ett gäng som frånbörjan bestod av Erik, Lukas, JC, Joel, August, Freddie, Hannes, Emma, Lina, Arko, Cornelia, Dannyel och jag. (Allteftersom åren gick blev vi färre och så även alla filmkvällar som egentligen oftast bestod mer av musik, prat, läsk, lek, skratt, promenader och mycket mer, än film. Men fyfan vad kul vi hade!)
Ytterligare ett halvår senare kom jag in ordentligt i ett skol-kompisgäng som var och förblev det bästa jag visste: Joel, Oliver, Emil, Andreas, Henke, Martin, Dannyel, Alexandra, Linda, Michelle och jag.
Dock, tyvärr så förblev det inte så och den vetskapen gör ont i mig än idag. Tack och lov har jag fortfarande kontakt med större delen av skaran.
Många minnen är långt ifrån vackra men många är det också. Sådana där minnen jag aldrig glömmer trots att jag var och är den där deprimerade, svartklädda och dödslängtande ungdomen som ständigt gråter.
Den första som fick mig att skratta, ett halvår senare efter ett självmordsförsök vid 13 års ålder (våren 2010), det var Joel.
Jag satt i solen på skolgården på ett såntdär cementblock ämnad för skateboards. Henke och Joel åkte och trixade fram och tillbaka framför mig på sina brädor och jag tyckte att de såg ut som om de flög. Efter en stund kom Joel leendes fram till mig och sa något jag inte längre minns; Men Gud, vad jag skrattade. Det lät alldeles för roligt för att kunna låta bli. Jag minns att jag log större delen av den dagen fram tills det att jag kom hem.
"Har du någon gång känt..
Hur ont det gör att se framåt?..
Tänkt på att det ofta gör lika ont som att se bakåt?..
Någon gång tänkt på att när du sitter i bilen,
kör på motorvägen, tänkt på att du behöver ha
lika mycket koll i backspegeln,
som du måste ha på vägen framför dig?..
Tänkt på att oavsett om det är framåt eller bakåt du tittar
Tänkt på att oavsett om det är framåt eller bakåt du tittar
så riskerar du alltid att någon gång i livet krascha?..
Det har jag."
Det har jag."
