onlyachild.blogg.se

Jag valde att lämna honom idag. 

 

  Det började med prat om tidigare droganvändning och lögnen om att det avslutades 1 Juli 2014, när det detta året, V. 7 (onsdag kväll) framkom att nej. Han hade inte slutat förens i oktober 2014 p.g.a. ångestattacken.

Visst, det kändes som en örfil men inte fan ville jag fundera mer över det då. Det gjorde för ont.

  Igår kväll däremot, då vågade jag ta upp det på riktigt. Och som alltid när man ska försöka prata om något (som faktiskt rör mig också), så slutade det inte bra; Passivt, kyligt, nonchalant. Som om ämnet inte rörde mig alls utan bara honom. Det gjorde nästa ännu ondare än det faktum att han ljugit om sitt tidigare missbruk - jag som trodde att vi var ärliga oss emellan. Ärlighet och kompromisser, de orden använde han lika ofta som han höll mig i handen, vilket var ofta då. 

  Om jag har haft svårt att lita på människor tidigare, då är det ingenting mot vad det är nu. Och fan vad jag hatar det. Det som gör mest ont är inte det faktumet om att han ljög, utan att tanken på att det skulle komma att påverka mig med inte begick honom, alls. Vilket lett tillbaka till den där känslan av att vara brukad på alla jävla sätt och vis utan att han brytt sig om mig på det enda viset jag önskat. 

  Idag, eller imorse... Nej, jag trodde inte att det kunde gå mer åt helvete. Både med diskussionen, känsorna och det man idag ska kalla för ett förhållande. Ett sådant som inte längre finns. 

Efter att ha rusat ut ur hans klassrum så ringde jag en timma senare, bara för att be honom komma till dit där jag befann mig så att vi kunde hålla om varandra igen. Så att allt skulle bli lugnt igen. 

Nope. Icke. Han var för ångestfylld och förbannad. Sådär otrevlig som han brukar bli när han är på dåligt humör.

Helt plötsligt var allt mitt fel. Igen. Som alltid. ALTTID. ALLTID. ALLTID. Den känslan stod jag inte ut med.

Och jag stod/står inte ut med hans sätt att hantera mig heller längre. 
"Behåll ringen.", sen la jag på. Fort som fan pallrade han sig till mig. Jag bad honom att dra åt helvete och sen gick jag.

Kort och gott. Nej, jag stod inte ut. Jag står inte ut. 
Jag har varit genomkall sedan dess. Men jag vet att när kvällen väl börjar nalkas bryter jag ihop av ren ånger.
Sorg och frustration. Men också av det där extrema självhatet.