onlyachild.blogg.se

För varje dag som går blir det värre.
Rummet släcks ner, rullgardinerna drar jag för. 

Vaken eller sovandes, jag ligger ändå kvar i sängen. Orörlig. 

Mamma ropar att middagen är klar men jag vägrar att komma ut till köket. Vägrar att äta, säger att jag inte vill ha, att jag inte är hungrig, att jag äter senare, mår illa och så fortsätter ursäkterna. Det spelar ingen roll att jag åt frukost mellan 07:00 och 09:00; jag vill inte ha. Vill inte kliva upp såvida det inte har med Zelma att göra. Först efter flera timmars tjat från både mamma och pappa går jag motvilligt ut till köket och gör iordning något lätt som tillfälligt kan stilla den hunger jag aldrig skulle erkänna att jag har. 

Oliver hör av sig men jag orkar knappt svara. Och gör jag det är jag bara kortfattad och irriterad. Kylig och sårad utan egentlig anledning. Han säger att han älskar mig men det känns inte så, utan snarare som om orden sägs för att fylla ut den tystnaden som så ofta uppstår när vi pratar. Eller nej, vi pratar inte ens. Våra konversationer består mest av korta ord, halva meningar och betydelselösa smilysar. 

Det fanns en tid när jag fortfarande ville prata, ville engagera mig i förhållandet och försöka komma någonstans tillsammans. Nu orkar jag inte längre utan låter det bara vara, vilket är synd eftersom att det är nu som det börjar gå framåt. Åtminstone i hans liv. Det glädjer mig att han börjar göra något av sitt liv istället för att göra som jag.

Det finns de som påstår att jag skulle behöva vara singel och att de inte ser någon mening med det här förhållandet. Men det är ju inte de som ska se någon mening i det; Det är ju för fan jag som ska det. Så, gör jag det? Ser jag någon mening med vårat förhållande? Svar: Ja, det gör jag. Kanske inte så mycket för min del egentligen men en mening finns och det är det som betyder något. Annars hade jag inte stannat kvar. 

However... Henke har tydligen sagt upp kontakten med mig.. Det gör ont. Men mår han bra av det får det väl vara så. Orkar inte med mer tjafs.. Allt jag önskade efter att ha fått veta att han inte älskar mig längre var att kunna få umgås som de bästa vänner vi en gång var ändå.. 
Pfft; och det trodde jag. Ibland behöver jag verkligen idiot-förklaras på allvar.