onlyachild.blogg.se

 

"Om du kanske kan förstå mig, om så bara lite, så kanske, bara kanske att jag också skulle kunna förstå mig också...
Om du kan se mig som jag verkligen är, kanske, - men bara kanske, skulle jag kunna se mig själv också. Med lite andra ögon. Med en lite vidare syn och ljusare nyans på linsen.
Om du slutade döma mig så kanske, även om det inte är troligt, så skulle jag kunna sluta döma mig själv också, lite iallafall och inte lika hårt som nu. 

Om du tilllät mig att känna det jag känner, även om jag inte vet vad det är, så skulle jag kunna bli lika mycket människa som du. 

Jag vet inte när jag är glad, lycklig, uppspelt, sprallig... När något är bra. Jag känner mig bara intensiv, tom och frågande, stirrig. Tom. Och ledsen.

Ständigt, ihärdigt genomträngande ledsen. 

Att säga "Jag mår bra" är för mig att ljuga. Jag vet bara när jag inte vet hur jag mår eller om jag ligger och dör i denna grava ångest. Denna svarta värld av filosofi för att verkligheten är så vass att jag skär mig på den.
Nej, jag förstår inte. Blir sällan nådd och når sällan fram med det jag vill få sagt. 

Ofta upplever du mig som normal, alldaglig och kanske lite deprimerad, trött. Smart, rolig och förnufrig.

Sålänge du faktiskt inte känner mig, vill säga. Då vet du inte om mina ryck, utbrott, attacker. Känner inte till min oförmåga, dumhet och oförståelse. Min kyla och den ilska jag ständigt bär på. Manipulativitet och passivitet. Men du skulle heller aldrig känna till den där halvt psykotiskta, halvt neurotiska delen hos mig.

Det där gränslandet.

 

Om du bara kunde stå ut med mig, så kanske - men bara kanske, skulle jag kunna stå ut med mig själv.
Kanske kunna leva."