Livet skrattar åt mig; men jag måste komma ihåg det där, - Det där fina.
"Att sitta och gråta på en parkbänk utanför sjukhuset
vars möte jag lämnade för att livet skrattar år mig känns inget vidare...
Men det är så uppenbart att jag inte är gjord för det här."
Allt känns kaos. Jag har inte skrivit på länge nu. Jag har inte orkat. Jag är trött.
Jag har haft rätt bra dagar egentligen, den senaste tiden. Men det känns fan inte bra.
Ingenting känns riktigt bra.
(I fredagskväll (7/8) nockades jag av en olyckshändelse (ja, jag gick in ett flygande däck med 75kg tonåring på, klantigt nog. - dvs. en åkattraktion på en såndär lekplats på en skolgård som är en ny model av en tidigare "gungbräda"). Haft en extra jävlig huvudvärk sedan dess. Illamåandet avtog däremot efter ett dygn och yrseln lika så, tack och lov. Har en bula strax ovanför pannan snett mot tinningen till och ont i nacke/rygg/axlar. Pain. Just saying. Hoppas på att man inte fått men för livet. Fml, livet ser inte så jävla ljust ut oavsett.)
However; Jag borde må ganska bra. Men nej. Nej. Nej.
Jag har spenderat de senaste dagarna med T. utöver veckorna i Gränna med familjen; sol, bad, inga måsten, bra mat och jätte trevliga grannar. Jag har haft i princip daglig kontakt med J. och lite smått och sporadiskt med Joel. Men nej. Inte fan mår jag bra för det. Ut i solen och le - In bland ett av toalettbåsen och gråt; Och ut igen. Håll minen, le. Le för helvete. Och idag när man skulle till DBT-gruppen så brast det.
Jag klarade knappt en timme, sen drog jag.
Livet skrattar åt mig. Skrattar åt mina försök, mina misslyckanden, mina lyckanden. Ingenting duger.
Jag har inget mål, ingen önskan om att bli frisk längre. Jag vill inte ha någon vid min sida, bli hjälpt av någon, kramad och omhållen, tröstad. Fuck you. Rör mig inte. Det gör ont.
Jag vill bara sitta i min fotölj hos D. (14/8, då jävlar; äntligen.) och få prata, tystna, sucka, gråta, skrika ord om livets meingslöshet och om hur ont det gör att bara vilja andas. Bara få sitta där så länge och ofta jag behöver bara för att det upplevs hjälpa fan å mycket mer än något annat. Dödstankarna hemsöker min paranoida och ångestfyllda hjärna allt oftare nu, och förgråten som den är sjunker jag bara djupare ner i deprissionen där impulserna till lindring blir fler och fler.
Jag försöker behålla minnen i huvudet. Minnen av stunder som fått livslusten att fylla bröstkorgen, minnen som framkallat så myckt glädje att det varit som ett rus. Det är svårt. Men ett minne består fortfarande; det när jag rusar genom skolkorridoren och hoppar upp i Joels famn, fnittrandes (och med en förhoppning om att få honom att le, - jag lyckades med det), får mig fortfarande att le. Jag minns vad jag kände precis just då. Om jag inte missminner mig helt var det hans födelsedag den dagen. Just det hoppet; hur skorna lämnade stengolvet, just den kramen; armarna som tog emot, fångade och omfamnade utan tvivel, just den styrkan i allt vad hela ögonblicket innebar; minns jag, fortfarande. Jag var så jävla glad för ingenting och för allting just då och känslan av en känslomässig perfektion på alla plan slog till för en stund.
Ja, det där fina minnet av en egentligen fullt normal händelse låter nästintill rubbat. Men det är det inte. Det är mina bildligt förståeliga formuleringar som gör det begripligt för dig som läser att förstå vad det är som jag faktiskt upplever. Just den där intensiviteten i allt vad känslor för mig heter. Innebär.
Det är ett fint minne. Jag måste behålla det. Måste klamra mig fast vid det och dess innebörd;
Övertygelsen om att livet kan vara vackert. Jag måste komma ihåg det.
Det är ett fint minne. Jag måste behålla det. Måste klamra mig fast vid det och dess innebörd;
Övertygelsen om att livet kan vara vackert. Jag måste komma ihåg det.