Så mycket psykbryt, så lite liv.

Fragment. Det är nog allt jag har från den senaste veckan. Kanske några korta stunder. Allt annat är borta. 
Jag vet inte vad som hände bland alla de där vredesutbrotten, ångestattackerna och gråten. Kanske fanns det en psykos, två, tre... Skratten bland spritångorna, skriken och den förtvivlan som omgav inte bara mitt fysiska jag, utan hela jävla världen där och då; Munnar som rör sig, händer i luften, överallt, och en grav smärta i bakhuvudet. Hur många gånger har jag slagit mig nu igen? Ligger på gatan och visst fan är det svart, jag ser inte. Jag bara hör att han skriker på mig och går.


Det gör mig så ont när de säger att jag om någon kommer bli bättre, få en framtid jag drömt om. Att jag är stark som bara lever. Fattar ni inte att det inte duger? Att det inte räcker? Att det är ju just därför som ni fortsätter kräva andetag av mig. Timmar jag inte har och ett engagemang som blåsts bort. 
Jag skulle vilja lära känna någon ny, någon som kommit ut ur det här rubbade tonårslivet, om än bara lite. 
Någon som kan stå, ta hand om sig lite mer, om så bara någorlunda, själv
Någon som kan allt det där som jag inte kan.
 
 Going freakin' craazzzy.
Texterna och Tankarna | |
Upp