Ingen lever närmare mig än jag själv.
Trött, gråtfärdig, förvirrad, ångestfylld.
Det där som gör att jag vill slå alla som tilltalar mig,
skratta, dansa, skrika, jävlas och
utsätta mig för destruktivitet på alla jävla plan som finns
bara för att få komma undan mig själv, trots konsekvenserna.
Så trött på att vakna till nästa morgonsol som sticker mig i ögonen.
Smäller sönder hjärnan. Det gör så ont att kliva upp.
Nej, det är ingen som fattar hur det är att vara jag. Hur det är att leva i min värld.
Omgivningen som tror de vet allt; "Nej, du är inte deprimerad, nej du är inte sjuk, nej det är inget fel på dig. Du tror bara det. Jag känner dig. Du, har, fel."
Och fan vad jag vill slå dig för att du säger så, pratar om det du inte vet ett jävla skit om. Bara för att jag har hittat orden som beskriver mig för att ens ge dig ett grepp om hur fan det är att leva med mig. Ingen lever närmare mig än jag själv.