En ovanlig vän
Vetskapen om att jag har D. gör mig glad, nästan lycklig tror jag, lycklig över att ha en sån människa i mitt liv. Trots att vår relation oss emellan är profesisionell och på sitt vis distant så är det den bästa vuxna relation jag någonsin haft. Det är nästintill ingen som når fram till mig så väl;
Jag kunde inte bett om mer.
Jag kunde inte bett om mer.
När terapin tar slut (om den någonsin kommer göra det, det känns inte så och den tanken glädjer mig även om jag vet att lutet kommer förr eller senare) så avslutar jag den med en evig tacksamhet och ett äkta leende. Kanske t.o.m. en kram, så vida jag inte ska låta honom förbli den där som aldrig vidrört mig på något som helst sätt alls. (Nej, jag har inte ens ett minne av att vi någon gång har hälsat och tagit hand).
Men jag har inte bestämt mig än.
Jag tvivlar inte på att jag kommer gå kvar som hans patient fram tills den dagen då jag är 25 med tanke på min psykiska ohälsa (25 är maxåldern för att få gå till ungdomsmottagningens psykolog). Någon gång vet jag att det kommer ske och den tanken är hemsk, sorglig och väldigt... ångestfylld.
Många frågor uppstår när den tanken slår till. Vem fan ska nå fram till mig i min dödsångest? Tala mig till förståndet? Få mig att tänka om? Kommer jag klara av att rå över mig själv när tiden att gå är inne? Jag har ingen som helst jävla aning! Och förutom att behöva vara utan det stödet och den hjälpen, så blir det som att släppa ifrån sig en god och mycket betydelsefull vän. Även om vän kanske är fel ord... Relationen är ju "psykolog - patient". Äh, vad fan.
En ovanlig vän får han kallas.
"Oavsett ord och namn så är du ändå du.
Vad du är spelar mig ingen roll.
Vad du är spelar mig ingen roll.
Bara dina ord räddar mig."
... Och det är det som gör att jag kan leva i helvetet också.